Äntligen en uppdateringen för vår minsting som blev 1 år den 4:e augusti.

7 månader, mys i soffan med Stampe.

På 10 månaders kontrollen vägde Walentin in på ca 10,6 kg och mätte 74 cm. På 1 års kontrollen vägde han in på 11,2 kg och mätte 77 cm. Vi använder storlek 86 i kläder annars blir det för kort och tajt. Killen är rund och go och har länge legat en sektion över medelkurvan på både längd och vikt. Nu har linjen börjat gå neråt en aning. Kanske för att han numera är så aktiv. Han tog faktiskt sina första steg bara dagarna innan sin 11 månaders dag. Nu går han i en rasande takt och klättrar lätt upp i soffan. Precis som brorsan har han gärna något eller många saker i händerna när han knallar runt här hemma. Och han har definitivt siktet inställt på TV-kontrollerna, våra mobiler, datorer och kaffekoppar. Pik till oss kanske….?  Han är en riktigt kramgo kille som gärna kramar oss och våra lår riktigt hårt. Pussas gillar han också att göra! Han börjar sakta men säkert formulera ord som mamma, mjau, bää och muu.

Sommar på Åland i juni.

Han har fyra tänder uppe och två nere och dreglar rätt mycket igen vilket tyder på att fler är på väg. Jag har i dagarna slutat amma. Under sommaren har jag ammat lite grann, mest vid läggning och 1-2 ggr per natt men det har ju liksom tidigare inte varit några långrandiga stunder, han har varit klar på 2-5 minuter. Han tar fortfarande napp, men den utgör inget ”beroende”. Gröt och fruktklämmisar är favoritmaten och rån samt krokar går lätt ner. Först vid 10 månader började han äta lite mer än bara 0,5 burk barnmat per lunch/middag. Skulle behöva ge honom större bitar i maten nu men han föredrar slät mat, det märks. Grekisk yoghurt och pannkaka är favoriter. Smörgås är han inte ett dugg sugen på. Sedan ca 10 mån dricker han också vatten ur flaska, vilken tid det tog alltså!

Precis som Wilton så har han haft svårt att sitta lugnt och stilla vid matbordet. Han har viftat och vevat med armarna, slagit leksaker upprepade gånger i bordet och vänt sig om mycket och alltid velat leka med något samtidigt, men nu på senaste tiden har vi märkt en klar förbättring, han börjar lugna ner sig vilket är så himla skönt.  Det senaste halvåret har vi knappast myst vid matbordet direkt: han har kastat saker i golvet på löpande band medan vi plockat upp, gett nya, aktat oss för viftande slag och försökt pricka munnen med mat. Samtidigt har vi själva försökt äta och försökt få Wilton att sitta ner och äta och inte sjunga el prata högljutt eller busa med brorsan. Man har hämtat det ena och det andra som man glömt eller som Wilton velat ha (ketchup, en sked, ett nytt glas osv…). Och visst, ibland har det flugit skedar med mat över halva köket. Hur mattan ser ut i vårt kök ska vi inte ens tala om och då har vi ändå skyddsplast under barnens stolar. (Mattan kostade 7-800 kr att kemtvätta sist så den undviker man ju gärna). Vi konsumerar ohälsosamma mängder våtservetter. Förstår inte dem som klarar sig utan? Allt detta dammsugande efter måltiderna. Himmel vilket matkaos. Nu hoppas jag på en vändning och matro…haha!

Favoritposen att sova i, alla gånger!

Dagtid sover han 30-90 minuter runt 10-11 och 15-16. På nätterna sover jag och Walentin i ett eget rum. Jag i sängen och han i spjälsängen bredvid. Jag lägger honom runt 19.30 och så vaknar han mellan 06-07 ungefär. På nätterna har han sedan månader tillbaka väckt mig mellan 2-8 ggr – vilket har känts smått hopplöst ibland.  I skrivande stund har han varit utan bröst i flera dagar och bara vaknat en gång per natt så nu hoppas jag det håller i sig och så ser jag fram emot en hel natts sömn.  Han sover alltid med sin kanin Stampe, så gulligt. Wilton hade aldrig något gosedjur utan han har alltid sovit med sina små och hårda bilar.

Den här bilden beskriver killens energi rätt väl. Hopplöst att dammsuga ifred, haha! Dammsugning är hans absoluta favoritsport.

Walentin gillar att vara med där det händer och är en riktig buse som man definitivt får hålla ögonen på. Han öppnar kökslådor och sliter ut allt inuti.  Drar ner böcker ur bokhyllan, sliter sönder mina tidningar som han får tag på, sticker ner händerna i toastolen och fiskar upp ”tvålutlösaren”. Sopkorgen, återvinningskassen och kattornas toalett har vi varit tvungna att sätta upp i arbetshöjd.  Han älskar att busa och bli jagad av en krypande pappa el storebror. Wilton leker inte alltid så försiktigt med honom så han kommer bli rejält härdad och stabil den gossen. Tur att han står lite stadigt på jorden med sina kilon. Lite otålig är han allt. Att sitta i vagnen längre stunder är ingen hit och att gunga är plötsligt inte så kul längre. Tre timmar i bil är max vad han klarar och då är sovstund, fika och babblarna på youtube ett måste. Han älskar också att bada och plaska hejvilt i vatten, gärna på balkongen. Han är nästan alltid glad, speciellt när man håller honom sällskap.

Han har precis kommit ur en riktigt mammig (och pappig) period. Man har inte alls fått lämna honom ensam i ett rum, ens för några sekunder. Men efter våra tre veckor på Åland i juni så blev det här mycket bättre. Det är inget problem i dagsläget och just nu siktar vi på inskolning på förskolan i september. Jag har jobbat lite grann under våren och sommaren men kommer jobba lite mer (2-3 pass i veckan) så fort han är inskolad och klar. Skräckblandad förtjusning det där med att lämna bort honom, hoppas han är redo. Min BVC sköterska sa att ”han absolut inte tar skada av att börja på förskolan vid 13 månader…”. (Wilton började som 1,5 åring). Jag vill ju jobba och längtar efter att jobba (och behöver pengarna!) så det är främsta anledningen.

Min farfars gamla barnstol (över 100 år gammal!). Här trivdes han som fisken i vattnet på midsommar. Smart stol som också kunde vecklas upp till en stående stol med bord.

Och så en pinfärsk bild på vår 1 åring! Alltid i soffan och klättrar.

 

Kan inte låta bli att jämföra killarna när de är lika gamla. Wilton vänster/Walentin höger. Båda ganska exakt 1 år. De är rätt lika ändå – ögon, kinder och haka känns nästan identiska. Det är öronen, näsan (Walentins är lite bredare) och framförallt munnen som skiljer dem åt, eller vad tycker ni?

Kan ju inte låta bli att ta upp det jag VET att påverkas av småbarnsåren. Förhållandet. Jag ska inte sticka under stolen med att det är ganska jobbigt och tufft med vilda småbarn. Vi kämpar – precis som alla andra. Jag har jobbigast med slentrianen, att dagarna blir så lika varandra och att hålla tålamod och humör uppe när ungarna inte lyssnar eller beter sig illa. Jag tycker det är jobbigt att vi inte har tvättmaskin (källaren) eller hiss och måste släpa ungar och matkassar i trapphuset och hämta vagnarna i förrådet bakom huset. Det blir lite av ett projekt att ta sig ut och man är genomvåt innan man är iväg. Längtar till hus och gård, vad enkelt! Jag maxar dagarna med träning, bakning, bloggande, handlande, städning och lek för jag som person mår bra av att ha många bollar i luften. Jag har ju lite ”myror i brallan” medan Daniel behöver mer lugn och ro, pauser och har svårare att fokusera och släcka olika små bränder överallt. Det är min styrka. Han är däremot bra på att trösta och att aktivera Wilton med busland, badhus, parklek osv. Daniel sliter nog allra mest med tröttheten (han har ett fysiskt arbete som fotbollsspelare och kommer sedan hem till ett annat ”arbete” då jag vill ha avlastning). Han känner också att man inte hinner med något annat än jobb och familj och så är det ju verkligen. Men vi var beredda på allt det här, vi kan skratta åt det och vi ger utrymme för och åt varandra så fort det bara går. Men visst saknar man ju avlastningen som våra föräldrar skulle kunna ge nu och då om de bara bodde i samma land. Eller framförallt, bara kunna åka över till dem på helger och hänga el när Daniel har bortamatcher. Men jag måste förstås också flika in att våra föräldrar hälsar på många gånger per år och då stannar de ofta flera dagar och hjälper oss. Så det är vi glada och tacksamma för! (Främmande barnvakt är inte aktuellt).

Midsommarselfie!

Någon sa en klok sak; det sista man ska göra är att missunna sin partner egentid och liksom sitta hemma och vara bitter för att den andra är iväg och har det kul medan ”jag minsann sliter mitt hår här hemma…”. För en sak är säker, oj vad mycket bättre man orkar igen efter bara en timme hemifrån där man fått tänka på annat och göra något annat. Man får ju också lite nytt att prata om med varandra. Eftersom jag är mammaledig och därför ägnar mer tid med barnen så tar och får jag fler små egentidspauser (till träning, bakning, shopping etc.) än Daniel som faktiskt kommer hemifrån dagligen när han jobbar. Han kräver dock sällan pauser i form av fika, lunch på stan el en öl med grabbana. (Många av de vi umgås med är ju i precis samma sits som vi. Killarna ses ju dagligen på jobbet så behovet att hänga efter jobbet också blir kanske lägre). Däremot får han längre pauser i.o.m. bortamatcher, träningsläger och ”semester” från familjen när vi andra är på Åland utan honom. Hur som helst, lite knepigt det här familjepusslet men man får prova sig fram bara och påminna sig om att det är tillfälligt.

Hur fördelar ni tiden hemma med barnen? Vore jätteintressant att höra! Ni kanske sitter inne med tokbra tips?