Walentin 2 månader

Nu har det blivit dags för en två-månaders update för vår lilla minsting som vi också har registrerat namn för. Numera heter han Walentin Milo Matheo Sjölund. Till Wilton hittade vi coola släktnamn som mellannamn (Nandor och Alonzo) men den här gången fick vi inte riktigt napp på den fronten utan valde faktiskt att nalla våra norska kompisars namn på sin underbara son.

Tyvärr har jag bara taskiga mobilbilder att bjuda på men den är ju alltid närmast till hands när det väl gäller! Vi planerar dock en vettig fotosession så småningom så att man har något fint att slå in till jul 🙂

img_4097

Så, hur har de första två månaderna varit som tvåbarnsmamma? Jo, vi kan väl säga att det bara går bättre och bättre. Första månaden var verkligen en tid när tålamodet sattes på prov eftersom alla rutiner skulle falla på plats. Skrikiga kvällar (ett tag trodde vi att han hade kolik) och skrikiga promenader i vagnen fick mig att känna viss panik faktiskt. Det kändes också som att han bara var nöjd i min famn och inte i Dajas och jag fick exempelvis duscha och göra mig i ordning för natten fort som attan för att slippa lyssna på gallskrik från toaletten. Jag fick påminna mig själv om att han bara var några veckor gammal och att jag skulle skynda långsammare och tänka positivare.  Sakta men säkert började skrikandet ebba ut och vi hittade vår rytm. För att vara en person med hett temperament och kort stubin så kokar det över i hjärnan mellan varven när 2,5-års trots och energi krockar med konstant bebisskrik. Då är det nästan bara att bita ihop (kanske med hörselkåporna på öronen) och räkna till tio och faktiskt tänka att ”så här är det för alla under småbarnsåren..och det går över snart”. Och som Daniel brukar säga ”vi två måste hålla ihop och inte skrika åt varandra…”. Vilket är så sant, annars riskerar ju stämningen hemma att bli förskräcklig. Detta skriver jag mest för att jag tror det finns stor igenkänning i det här, och det är alltid skönt att veta att man inte är ensam när det känns tufft.

img_4208

Storebror har väldigt svårt att hålla tassarna borta från lillebror som han kallar både ”gulle” och ”min bästa vän”. När Walentin är ledsen så kommer han genast springande och säger ”det går bra lilla vän, Wilton är här nu” – och så får han pussar och strykningar på huvudet.  Gulle alltså!

Sedan några veckor tillbaka så tycker jag att vi har hittat hem och fått rutin på saker och ting. Walentin är överlag en lugn och nöjd bebis som tack och lov har vant sig vid hög ljudnivå ända sedan han var i magen. (Storebror Wilton 2,5 år är en högljudd duracellkanin). Han trivs bäst när han får vara med ”där det händer” oavsett om han är vaken eller sover och han trivs i allas famnar. Jag har dock märkt att han sover allra bäst om vi går hemifrån på dagarna, låt säga hänger på stan i några timmar. (Inte mig emot att shoppa och fika!). Då sover han otroligt bra i babyskyddet och är även nöjd vaken. Liggdelen på vagnen är inte lika populär dock och anledningen till att jag oftast går ut och går med babyskyddet beror just på den saken men också på att vi saknar hiss och har vagnen i lägenheten. Skyddet är lätt att bära ner. Att vara ensam under bortamatcher med småkillarna (under en helg exempelvis när förskolan är stängd) har gått bra men tålamods-orken räcker oftast bara till den första dagen. Wilton är som sagt en kille som kräver mycket aktivering och uppmärksamhet och det kan ibland bli lite svårt att räcka till. Det dåliga mamma-samvetet har man ju hört talas om…

img_4112

Skulle faktiskt inte klara mig utan babysittern, den är inte vacker men grym avlastning!

Dagarna ser ganska lika ut här hemma, på morgnarna råddar vi mest med att få iväg Wilton på förskolan. Sen äter oftast jag frukost medan Walentin kanske tar en tupplur i babysittern. Jag gör lite mamma-mage övningar, plockar upp och städar lite här hemma och planerar inköp, tvätt och matlagning/bakning. Har vi ingen träff med kompisar inbokade så tar vi en långpromenad som följs av ett försök att få lite plugg gjort (inredning och snart finska). Förskolehämtning, middag samt bad och läggning följer på kvällen. Oftast lägger Daniel Wilton och ramlar sömnig ut ur sovrummet runt 20.30. Kattorna kryper fram ur sina gömmor och pockar på uppmärksamhet och morgondagens väskor ska packas. Sen är det min tur att få duscha och äta kvällsmål och vips så är man dödstrött och måste få lillen att somna inför natten. Det här med egentid som par har vi inte sett mycket av alltså… Så snart Wilton inte behöver sova middag längre kanske vi lyckas lägga honom lite tidigare på kvällarna, men just nu är det inget alternativ som funkar. Men men, i slutet av november och hela december när semestern är här (fotbollssäsongen är över då) så blir det andra bullar. Då ska våra föräldrar få agera barnvakter desto mer, hoppas jag.

img_4348

Alla ljuvliga miner alltså! Tycker han är väldigt lik Daja 🙂 Än så länge ser jag inte många drag alls från mig, men det kommer nog.

Nätterna går fortsatt okej. Lite upp och ner hur ofta han vaknar och vill äta och ibland somnar han vidare i sitt babynest men ganska ofta knorrar han, viftar med armarna och vevar med benen och vill upp på bröstet och somna om. Otroligt mysigt men frustrerande för sömnkvaliteten. På tal om amningen så fungerar den bra men jag blir smått galen på alla kräkningar som sker lite hela tiden och kladdar ner kläderna. Man hinner bara byta outfit innan det är dags att ersätta den igen…

Walentin växer och kurvorna  står rätt upp på BVC, haha. Senast vägde han 5750 g tror jag, och då var han ca 6 veckor. Så han är lite rultigare än vad Wilton var. Vi sportar storlek 62 i kläder just nu. Vårt största dilemma är att hitta bra sockor, för alla är för breda och framförallt för korta, hur stora jag än väljer! Så tummen ner för dålig passform på bebisstrumpor.

Själv har jag varit på efterkontrollen hos barnmorskan och fått grönt ljus, allt är i sin ordning. Så småningom blir det att ta tag i träningen lite mer och besöka gymmet. Autogirot tickar ju på där varje månad vare sig man går dit eller inte och jag gillar inte att skicka pengar rätt i sjön…. Får ta med lilleman helt enkelt. Blir skönt att komma hemifrån mer, jag är ju en person med lite myror i brallan. Magen har dragit ihop sig fint, den putar så klart ut lite än men jag är tacksam för att slippa bristningar, lös hud eller bilringar. Hormonranden eller pojkranden på magen är inte fager utan både stark i färgen och sned, haha, men helt ärligt spelar det ju ingen roll – vem ser min mage förutom Daniel? och den har ju ändå tagit mig igenom 2,5 graviditet och 3 förlossningar. Vikten är nästan nere på det normala trots frosseri i bakverk. (Amningen sätter fart både på aptit och sockersug!). Det sista kilot återstår, också det knepigaste att få bort – men jag har ingen brådska med det. Får tacka amning och promenader för det snabba förloppet. Kroppen är bra häftig alltså!

img_4277

Bränner av leenden gör han också, gullunge! Finns väl inget som piggar upp humöret lika bra. Och jag är så glad att hyn blivit lenare, mjukare och finare också. Alla torra och röda hormonplitor som vi tampats med och önskat försvinna börjar faktiskt göra det också. Torrt, rött och fnasigt har det varit. Nu är det bara lite skorv i hårbotten kvar!

 

Er tur, kommentera gärna och dela med er av igenkänning, tankar och erfarenheter! 🙂

Annonser
%d bloggare gillar detta: