Jag var beräknad till den 26:e juli (2016) och eftersom Wilton föddes 5 dagar för tidigt räknade vi med en liknande upplevelse den här gången. Men icke.  Lillen hade inga planer alls på att komma ut och vi väntade och väntade. Jag hade inga sammandragningar el andra tecken på att något var på gång runt DD. Bara en vild bebis i magen. Vi var fler som otåligt väntade på honom eftersom vi hade tagit det säkra före det osäkra och bunkrat upp med barnvakt åt Wilton  (våra föräldrar från Åland) i goood tid innan. Den 2:a augusti hade vi ett inbokat besök hos barnmorskan och hon förstod vår frustration (jag menar – 1,5 graviditet senare är man rätt redo) och gjorde en hinsvepning – som vi hoppades skulle sätta fart på det hela. Eftersom mina föräldrars semester började ebba ut fick jag tid för igångsättning den 4:e augusti (+ 9 dagar). Det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot förlossningen – jag hade ju inte direkt glömt smärtan från första gången, som dessutom ihålligt satt i efteråt.

I väntan på att bli igångsatt!

Vi kom till sjukhuset i Norrköping kl 8 på morgonen och jag blev undersökt. Utgångsläget såg gynnsamt ut både för en igångsättning men också ur synpunkten att det var lugnt på avdelningen och att vi fick plats. Första timmen höll vi koll på bebisens kurva och för att väcka den lilla sjusovaren fick jag dricka iskall saft (sockerkick) och barnmorskan väckte honom med en äggklocka intill magen. Lite kul sätt att väcka honom på kan jag tycka, men det fungerade!

Kl. 9.15 spräckte man hål på mina hinnor och vattnet gick. En dryg timme senare fick jag dropp för att kicka igång det hela. De första sammandragningarna kom runt kl 11, men det var först efter 11.30 som jag tyckte de började kännas lite intensivare i styrka.

Sen gick det hela väldigt fort. Det blev ganska snabbt ett ökat tryck på avdelningen så barnmorskan fick ta hjälp av Daniel då undersköterskan var på andra uppdrag. Han blev således lite mer delaktig än sist. Jag födde liggandes på sidan den här gången så främst fick han stadigt hålla i mitt ena ben och hålla en kall handduk pressad mot pannan. Själv blundade jag mig igenom det hela helt inne i min lustgasbubbla och klämde nog nästan sönder min vattenflaska som jag hade i andra handen som stöd. Ville liksom inte släppa taget om den eller lustgasen – den här gången heller (även om jag misstänker att den faktiskt bara gör mig mer illamående) – trots barnmorskans uppmaning (den här gången också!).

Helt nykläckt!

Redan 13.50 var vår lilla kille ute! Jag upplevde precis som tidigare gånger att sammandragningarna och värkarna inte gör så ont utan mest är obehagliga. Jag mår illa av dem och vill mest bara få krypa ur mitt eget skinn. Jag struntade i epiduralen den här gången eftersom jag inte trodde den skulle hjälpa mig ur den där olustiga känslan ändå. Själva krystarbetet var som jag minns det från förlossningen med Wilton – lite som att skita ut en vattenmelon (ursäkta uttrycket med det är en bra beskrivning!). Det däremot gör ju vansinnigt ont men var också över ganska fort. Lilleman grät direkt då han var ute och fick komma upp på bröstet. Daniel klippte navelsträngen. Precis som sist så upplevde jag ett enormt obehag av att moderkakan och resterna pressades ut, huuuh. Kommer ihåg att jag ändå tänkte, ”shit vad fort det gick, det är verkligen över redan”.

En dag gammal. Vem tycker du att han liknar på? Jag skulle säga han är en kopia av sin far.

Vi räknade med en stor bebis eftersom min mage var helt enorm och jag dessutom gått över tiden så länge. Walentin, som han ska heta,  var 52 cm lång och vägde 4115 g. (Wilton var 53 cm och vägde 3710 g). Helt ljuvligt söt och underbar och frisk som en nötkärna. En stor skillnad för mig jämfört med Wiltons förlossning är att jag mådde otroligt mycket bättre även efteråt. Jag tappade återigen mycket blod, men kände mig ändå inte yr av det. Underlivet var bara ömt, jag hade inte ens ont. Jag sprack ingenting och behövde inte sys. Helt otroligt med tanke på hur snabbt allt gick. Men där gjorde nog barnmorskan ett riktigt bra jobb också! Jag behövde inte ta värktabletter efteråt, kunde sitta, stå och ligga helt utan problem. Som natt och dag i skillnad på dessa två förlossningar alltså! (Med Wilton åt jag full dos värktabletter i 2-3 veckor efter förlossningen och var otroligt öm efteråt). Mycket tacksam för att slippa smärtan den här gången, inte minst för att orken och styrkan behövs i en helt annan grad med två barn som ska underhållas och tas om hand. För mig stämde det ju ganska bra att första förlossningen är värst och att efterföljande bara blir lättare och lättare… Hoppas mina rader inger lite hopp om du är i samma situation och känner lite oro inför förlossningen. Men jag ska inte sticka under stolen med att kroppen ömmade och kändes svag, speciellt i coren och bäckenet.

Älskar hans fjuniga hår, så mysigt att sniffa på.

Wilton och mina föräldrar kom till sjukhuset på besök på kvällen och vi hade ordnat så att lillebror hade köpt en fin present (en sparkcykel) åt Wilton  – så att han skulle bli riktigt positivt inställd till honom. Det funkade!

Vi åkte hem från BB ganska exakt 24 timmar efter födseln. Amningen satt, läkarkontrollen för Walentin var godkänd, mina HB värden var bra och vi ville bara hem! Väl hemma sov han länge och Wilton var den perfekta storebrodern som försiktigt klappade honom på huvudet och sa hur fin han var men visst följdes det upp av lite mer oförsiktighet också och rop på uppmärksamhet. Första natten hemma sov jag själv med Walentin i vårt extrarum och första amningspasset på natten tog 2,5 timme – med frustration, svårighet att greppa och hitta bekväma positioner, trötthet och gråt men sen lyckades vi tillsist och kunde båda sova några välbehövliga timmar i sträck. Vi fick rekommendationen från BB att amma var tredje timme i början dygnet runt, dvs väcka upp honom vid behov. Första dygnen sov han massor och vi fick ordning på amningen snabbt. Men jag hade glömt hur mycket klädbyten det blir med alla spyor, hur galet mycket tvätt det snabbt blir, hur illa navelsträng-stumpen luktar, hur ofta man måste byta blöja och hur hungrig man blir av amningen….Tack och lov ömmar inte bröstvårtorna på samma sätt som med Wilton, då grät jag nästan ibland av smärtan – nu går det lättare.

Sjusovaren Sjölund (3 dagar gammal).

Nu, en vecka efter förlossningen känns kroppen riktigt bra. Klarar kortare promenader (dock med en känsla av ”håll”) och jag har sedan dag 2 gjort försiktiga mamma-mage övningar och bär gördel lite nu och då för att stötta upp. Walentin hade en riktigt bra natt i förrgår, sov genom hela natten, jag behövde bara liggamma och så somnade vi båda om. Men igår slog det bakut igen så lite upp och ner är det allt. Wilton kallar Walentin för ”gulle” och vill jämt kolla till honom och klappa honom på huvudet. Jag tycker det går bra att vara ensam med båda så länge vi är inomhus men bävar lite för när vi blir helt ensamma på grund av Daniels bortamatcher och jag ensam måste ut med båda och leka, böka ner oss i trappan, gå runt huset till vagnförrådet osv…. Längtar ut ur lägenheten nu och efter hus (med alla bekvämligheter) med trädgård och närhet till en bra lekpark. Vad enkelt det vore! Men jag ska inte klaga när vi bor rymligt och i ett bra område med närhet till det viktigaste. Vi är självklart överlyckliga och inne i en härlig bebisbubbla nu men man märker också av hur mycket slit det är med småbarn och vilket pussel man måste lägga för att få till allt med två. Det är inget skämt att småbarnsåren är tuffa och krävande – hur mycket underbar kärlek de än innebär!

Dela gärna med dig av din förlossningsberättelse eller något annat som rör barn! Alltid lika kul att läsa era rader.

Vi hörs längre fram med månadsuppdateringar.