Tråkiga nyheter & uppdatering om Wilton

Idag har jag något riktigt tråkigt och tungt att berätta. Det här är inte lätt att skriva om så jag går rakt på sak. Vi har förlorat vår lilla kille i magen, halvvägs genom graviditeten. Som ni kanske minns från förra inlägget såg allt bra ut i det första ultraljudet, bebisen utvecklades normalt och kub-testet visade låga odds för kromosomförändringar. Det enda vi funderade på kring det andra ultraljudet var könet. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi vänta oss något annat, även om man alltid är lite nojig. Men under ultraljudet som gjordes i vecka 19 fick vi veta att bebisen inte längre var frisk… Det har varit några otroligt tuffa veckor att ta sig igenom och jag väljer att inte berätta mer ingående än så här just nu, jag orkar helt enkelt inte. Med tanke på hur stor min mage var så kan ni ju tänka er hur många gånger man redan fått förklara sig när folk i ens närhet frågar den klassiska ”men hur mår du och bebisen..?” frågan.

Vi har haft underbart stöd av familj och vänner som vi har kunnat ventilera tankarna med. Sjukvården har också varit fantastisk. Nu försöker vi se framåt och vara så positiva vi bara mäktar med. Vi är så tacksamma att vi har vår andra buse, Wilton, att lägga energin på. Jag kan ju tillägga att Daniel (min sambo sedan 8,5 år!) överraskade mig med ett frieri mitt under vår värsta dag. Och det var ett smart drag som genast fick mig på bättre tankar och vände det tråkiga till något positivare. Otroligt vackert gjort och jag fick den finaste kärleksförklaringen man kan tänka sig. Tillsammans i vått och torrt helt enkelt.

Många frågar hur jag mår nu efteråt och jag kan väl säga att det blir lite lättare varje dag, för varje vecka som går. Försöker fokusera på jobb, familj och vänner. Fysiskt mår jag bra. Men allt känns så overkligt, varför händer det här oss, vad f*n finns det för mening med det? Känslorna är svåra att styra, mitt i allt sköljer tårarna över en. Självklart hoppas jag kunna bli gravid igen så snart kroppen är redo men frågan är hur man ska klara av att njuta av en graviditet igen när faran kanske lurar där bakom knuten hela tiden? Numera tar jag inget för givet och tanken ”det där händer inte oss, bara andra” jag den har jag väl tänkt för sista gången tyvärr.

Men en sak är då säker, vi kommer aldrig glömma vår lilla prins, en riktig minikopia av Daniel, världens finaste. Han kommer alltid finnas med oss.

Jag vet att många tycker det är svårt att veta hur de ska bemöta oss så jag säger så här: snälla tyck inte synd om oss, möt oss inte med ledsna hundögon – jag kan inte hantera andras ”sorg” och tårar också. Var starka och positiva istället, som vanligt.

IMG_9609

Sista bilden på magen innan allt fick ett abrupt slut och så förlovningsringen – som Daniel valde helt själv. Jag älskar den!

——————————————————————————————————————————

Jag lovade också att berätta hur det gått med våra försök att sluta amma och skola in Wilton (nu 1,5 år) på förskolan och vad 1,5 års kontrollen visade. Jag trodde ju aldrig att han skulle sluta amma eller snarare använda mig som en levande napp, men ett tu tre så gick det! Vi provade att somna i sängen bara genom att ligga och mysa. Vips så sov han. Då kände jag att vi lika gärna kunde fortsätta med den nya taktiken de följande dagarna. Det hjälpte förstås att han somnade med pyjamasen på i bilen – på väg hem från Linköping en kväll. Svårare än så var det inte, men jag antar att han tillslut helt enkelt kände sig redo att släppa taget.

Numera sover han nu och då hela nätter i sin spjälsäng (som står i vårt sovrum). Men oftast väcker han oss tidigt på morgonen eller sent på natten och då får han somna om mellan oss i vår säng. Förskolan har, precis som vi hoppades på, gjort honom lite mera kvällstrött, så nu nattar vi honom runt kl 20-21. Det fungerar bra så länge vi inte låter honom ta en sen eftermiddagslur – men då gäller det att hitta på aktiviteter så ha inte somnar. Ofta går vi ut en runda på kvällen och gungar och så badar vi – hans absoluta favoritsysselsättning som dessutom gör honom piggare. Och på tal om favorit så kan jag meddela att det BARA är flygplan (och lite tåg) som gäller just nu. Han bokstavligen älskar dem. På riktigt, i böcker, som gosedjur och att titta på filmen Flygplan, varje dag, flera gånger… 🙂 Hur sover era barn?

IMG_9722

Det blir en hel del parkhäng och bus för att få utlopp för all energi som finns i den här lilla kroppen.

Inskolningen på förskolan har gått riktigt bra, ja över förväntan. De första två veckorna var någon av oss med honom, men vi höll oss i bakgrunden. De sista dagarna började vi lämna honom där själv kortare stunder och det rullade på bra. Det är klart han blir ledsen när vi lämnar honom men det sitter inte i länge alls. Han är så nöjd med alla nya leksaker, kompisar och pedagoger. Första dagarna vägrade han sova på madrasserna i sovrummet och fröknarna fick rulla in hans vagn. Men när vagnen inte fanns tillgänglig en dag så somnade han i famnen och kunde lyftas över på madrass så numera är även den problematiken ur världen. Ibland undrar man hur de så snabbt ”får till allt” på förskolan men jag tror mycket ligger i att barn härmar andra barn och följer varandras fotspår. Vi känner oss riktigt nöjda med valet av förskola än så länge. Det enda tråkiga förskolan (?) fört med sig hittills är en aggressiv laddning av svinkoppor. Mitt i vårt andra elände fick alltså Wilton riktigt hemska utslag runt mun och på baksidan av låren. Det tog flera dagar innan pencillin och Atarax (mot klådan) började verka… Det blev mycket skrik och flera sömnlösa nätter. Nu är kuren slut och han ser frisk ut runt munnen men skuggor finns kvar på benen. Lika bra att all skit händer samtidigt. Men efter regn kommer solsken, right? Hur har inskolningen på förskolan gått för er?

1,5 års kontrollen gick bra. Gossen är 84,5 cm lång och väger 12.175 g kg. Han fortsätter följa sin kurva, precis över normalsnittet på vikt och lite över snittet på längd. Vaccineringen gick som en dans, hoppas vi slipper efterdyningar av den – som sägs kunna dyka upp 1-2 veckor efter sticket. Han utvecklas helt normalt. Bygger, ritar, förstår, hämtar saker och leker bättre och bättre själv (sååå skönt!). Pratar gör han också, just nu är det bl.a. följande ord som gäller: mamma, pappa, hej, hejdå, nej, borta, flygplan, banan, pallo (boll på finska), tack, bada, bil, Mållan (vår ena katt) och så en hel del babbel och ljud vi inte förstår förstås. Känner ni igen dessa ord hos era små barn kanske? Nu är nästa kontroll först om ett år. Känns konstigt att det är så länge mellan gångerna. Men det är ju bara att höra av sig till BVC om man har frågor och funderingar förstås.

Det var allt jag kommer på just nu. Vi får se hur fortsättningen följer på den här tråden. Jag vet inte själv just nu.

Kram till er alla fina bloggisar!

Annonser
%d bloggare gillar detta: