It’s a ….!

Nu är jag inne i vecka 24 av graviditeten, över halvvägs redan, heja! Sen sist så har vi ju haft julsemester hemma på Åland och lämnat ett grått och regnigt januari bakom oss. Sambon har varit på sitt årliga träningsläger utomlands i 12 dagar (jag överlevde med med hjälp av svärmor och mina föräldrars hjälp).

Jag måste säga att jag mått riktigt bra, jag har egentligen inga krämpor alls. Min hy är inte alls lika dålig som jag vill minnas att den varit tidigare graviditeter, men det läget hinner ändras. Huvudvärken som jag slogs med i slutet på förra året är också ett minne blott vilket känns skönt. Det enda jag ”lider” av är riktigt fula ben. Ja hur ska jag förklara? Min vänstra vad är täckt av lila ”fyrverkerier”, de är lite utstickande (fast inte som åderbrock) och något varmare än resten av huden men de gör inte ont, de är bara vansinnigt fula. Tur att man ändå inte visar benen den här årstiden. Varför har jag glömt att använda stödstrumpor!?

Humöret är svajigt, jisses vad kort stubin jag har. Lite extra trött på att tjata på Wilton och Walentin om samma saker varje dag. Försöker hejda Wilton från att lära Walentin massa dumheter och låta lillebror få vara med i leken i större utsträckning. Wilton har dille på snäckor som han hittat i rabatten och smålego. Och nu menar jag dille, alltså det är det enda han vill leka med till varje pris, hela tiden. Walentin i sin tur är inne i en period när han är ganska rastlös (och gnällig och vill tugga på allt minilego!). Han kastar grejer runt omkring sig och hakar upp sig på allt som han inte får göra här hemma. Att han absolut inte sitter still vid matbordet retar upp mig. Han har magisk aptit men äter på 1 minut och sen sitter han mest och smular sönder maten, kastar den på golvet, vevar ner vattenglas, hivar gafflar och bankar med fat. Och matvägrar exempelvis potatis – som jag retsamt nog fick höra att han kan äta tre av i rad på dagis. Haha, barn alltså. Längtar såååå till lugna och mysiga familjemiddagar när jag också får sitta ner, när infinner de sig??

IMG_0020

Gullungar ändå. Trots att de mest är som katt och råtta så är de otroligt lika i sättet. Allt, allt Walentin gör har Wilton också gjort. Lite tungt förresten att dra upp båda för pulkbacken, men vad gör man inte…

I övrigt är jag varken speciellt trött eller pigg och har heller inga tunga cravings. Däremot äter jag med stor aptit (och lite för många mackor och sötsaker men varierat som vanligt). Försöker ta mig till gymmet tre dagar i veckan och även hinna vardagspromenera där emellan. Att få till gravidyoga hemma så småningom är ett mål! ”Ligamentkramperna”  på höger sida av magen som jag även haft i mina andra graviditeter gör sig påmind mellan varven och det är helt ofarligt men obehagligt. Så ryggliggande rumpluft har jag fått utelämna helt nu. Det är ett lugnt tempo i träningen förstås och jag känner noll stress över den. Blir lugn kondition och lätt styrka framförallt för baksidan av kroppen. Sitter ju liksom inte still så mycket med våra vildar och dessutom står jag ju upp och jobbar och ränner i trappor och till bussen/pendeln. Vikten har dock ändå landat på ca +7 kg vilket nästan känns lite mycket (?) men vet ju att en platå brukar infinna sig för mig så småningom. Målet är max + 14 kg, precis som med killarna eftersom jag vet att jag orkar med då och blir av med kilona efteråt. (Jag brukar inte bli så vätskefylld). Sparkar kom sent, efter vecka 20 men det beror på att min moderkaka ligger i framkant som en skyddande ballong. Men på kvällarna när jag ska sova så kommer det små försiktiga buffar vilket är mysigt. Och i skrivande stund så buffar hon på en hel del. Magen är riktigt stor och kommer säkert börja bli lite mer i vägen snart, inte bara när jag kör roddmaskinen på gymmet…

IMG_0712

En suddig mobilbild i vecka 24. Tänk att magstorleken varierar så otroligt mycket från person till person. Den här missar man ju inte direkt! Och andra syns det knappt på.

Men det kanske mest nervösa (det var i det här ultraljudet vi upptäckte att fostret i min andra graviditet var sjuk) och roliga som hänt är ju ultraljud nr 2. Jag var bergsäker på en kille, till 99 % faktiskt. Vågade nog inte tro nåt annat. Daja tippade 70/30 på kille. Många vänner och bekanta har ”hållit tummarna” för en flicka. Låt mig förklara varför. Vi har två underbara och busiga pojkar. Jag har haft tre pojkar i magen. Jag kan ärligt säga att jag mest av allt önskar ett friskt barn men på andra plats önskas en tjej. Det är mest för att jag vill att pojkarna ska få växa upp med en syster och lära sig (på ett enkelt och naturligt sätt) hur vi tjejer fungerar och hur man uppför sig mot oss…. Sen är det ju väldigt kul med lite balans och variation i familjen. Blir väldigt mycket testosteron annars, haha!

Hur som helst, vi hade världens bästa barnmorska som utförde ultraljudet. Hon förklarade lugnt och enkelt allt hon såg och förvarnade hela tiden oss för när hon behövde vara tyst och koncentrera sig mer. Det här låter ju självklart men tidigare har det varit mycket tystnad och bara ett ”allt ser bra ut” mellan varven. Allt såg verkligen toppen ut och hon kunde också konstatera att det är en….*trumvirvel*….FLICKA…i magen! Jag blev så chockad när hon sa det att jag bad henne trippelkolla för säkerhets skull. Även en annan barnmorska som kontrollerade bilderna tippade på tjej. Jag var i chock i ett dygn. Glad, känslosam, förvånad och tacksam! Nu har vi också precis varit på ett extra läkarlett ultraljud – man erbjuds det om man haft tidigare komplikationer. Det kändes lite onödigt egentligen men inte tackar vi nej till att få se henne igen. Även här såg allt riktigt fint ut och de tippade fortfarande på en tjej.

IMG_0600

Här är hon i andra ultraljudet, vårt gullefjun. Vig är hon! Och kolla in pussmunnen.

Nu fnular vi på namn för fullt. Mitt favoritnamn som jag själv tyckte var ett unisex namn kan jag nog glömma efter att jag läste att det betyder träd och man… vad är oddsen.  Självklart vill vi ha ett namn på V eller W, gärna lika unikt och mjukt och fint som pojkarnas. Inte så lätt men jag har två nya favoriter som jag måste övertala Daniel om. Tipsa gärna om fina namn!

Annars är jag rätt så sugen på att gå loss bland typiska tjejkläder. Med tanke på att hon definitivt kommer få ärva det mesta av pojkarnas gamla kläder så blir det kul med kontraster av klänningar, kjolar och ”flickiga” färger. Tycker verkligen fortfarande att tjejavdelningen bland barnkläder är mycket mer varierad och lite roligare om ni förstår vad jag menar. Det har blivit mycket grått till våra boys av den enkla anledningen att färg blir så mycket mer urtvättat. Mycket på pojksidan är verkligen mörkblått och svart, fortfarande.

Det var alles! Er tur att skriva av er!