Min tredje förlossningsberättelse

Vår dotter har anlänt! Den 12/6-18 hittade vår dotter ut. Jag tänkte idag dela med mig av min förlossningsberättelse.

Vecka 38! Och på bilden nedan; livet med en stor kula. En gravidtisha i storlek M är inte ens nära att täcka magen. Magen är förstås ganska nersjunken. Bilden är tagen 5 dagar innan tösen kikade ut.

Jag var beräknad till torsdagen den 14/6 och mådde bra i slutet av graviditeten. Kände mig stor och klumpig men hade inga krämpor som hindrade mig i vardagen. Fick också en hel del kommentarer om hur pigg och fräsch jag såg ut. (Vet inte om jag håller med om den, men men, tack!). Jag blev avtackad på jobbet den 25/5 och eftersom Daniels semester inföll 28/5-10/6 så vi hade sedan länge planerat att åka till Åland – vilket vi också gjorde. Men före det stressade vi med att hitta en ny och större bil för att ens kunna åka hem, el rättare sagt kunna åka tillbaka med en eventuell bebis. Ingen bebis tittade ut för tidigt, och tur var väl det. Det hade kunnat ske på motorvägen, på Ålandsfärjan, ute i skärgården, i en helikopter, el på Ålands sjukhus förstås. Men kände mig dock aldrig speciellt orolig för dessa scenarion då jag inte kände av några sammandragningar el andra hintar om att något var på gång. Kändes mest lite spännande. Wilton kom visserligen 5 dagar för tidigt, medan jag med Walentin blev igångsatt + 9 dagar. Fanns inte mycket att gå på där. Men vi hade nog alla en liten förhoppning om att hon skulle födas på Åland (lugnt och skönt, barnvakter redo och jag samt barnen hade lätt kunnat förlänga vårt sommarlov över midsommar). Och vi hade ju förberett för det med packningen och genom att skriva ut journaler och ringa bb på Åland och reka läget. Vi fick iaf två väldigt lyckade veckor på ön och hann med allt vi ville göra.

Vi kom tillbaka till Norrköping på söndagen före due date och jag bestämde mig för att åka på jobbets sommarfest en timme bort. Höll mig lite lugn på aktiviteterna för vi hade torts allt 1,5 dygn utan barnvakt framför oss. Mamma och pappa dök upp sent på måndagskvällen – som tur var. För jag hade nämligen börjat känna av sammandragningar på eftermiddagen, runt middagstid ungefär. Men det var nog först på kvällen som jag fattade att de faktiskt kom regelbundet. Under natten blev det ganska lite sömn, sammandragningarna fortsatte att dyka upp var 20:e minut och jag hann mest slumra till ibland. Blev lite nojig mitt i natten när jag inte tyckte mig känna så mycket fosterrörelser. Försökte buffa på magen i säkert 30 minuter innan jag fick lite försiktig respons. Barnen åkte till förskolan på morgonen och Daja på träning. Jag förberedde honom på att träna med mobilen närvarande – ifall de här nu var på riktigt. Mina föräldrar och jag åkte ner på stan för att fixa lite ärenden vid 10 och det var där jag insåg att sammandragningarna kom tätare så fort jag rörde mig. De kändes också lite kraftigare i styrka. Det som kändes tryggt var att vi var inne med bil, bb-väskan var medpackad och jag hade faktiskt en tid hos min barnmorska vid 13. Så vi bestämde oss för att skippa lunchen på stan och ta den i sjukhusets café istället. Nära och bra utifall att! Min barnmorska undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 cm. Vi lyssnade på hjärtljuden och sedan åkte jag hem för att vila medan mamma och pappa hämtade barnen på förskolan. Det var ungefär nu vid 14-15 som jag började få alltmer kraft i sammandragningarna och de kom ännu tätare. Jag ringde förlossningen och var välkommen (phew, det fanns rum!). Jag ringde sedan Daja och bad honom skynda sig hem, det var nog dags att åka in! Han hade precis tränat klart men var ute i Lindö med laget då deras eget konstgräs på arenan byttes ut. (Vi bor väldigt nära arenan). Det här blev världens längsta 15 minuter att vänta hem honom där ute på trottoaren med kudden under armen och bb-väskan i handen medan värkarna avlöste varandra! Jag som trodde han var 2 minuter bort….

Vi åkte in, parkerade på 15 minuters parkeringen invid förlossningen (jag klarade inte av någon hajk från parkeringen) och knatade upp. Fick vårt rum vid 16 och blev uppkopplade mot datorn i 30 minuter för att kolla bebisens status. Efter det blev jag undersökt och var öppen 7 cm! Hade visst jobbat på bra där hemma. Fick äntligen lustgas och blev sådär skönt lullig. Tyckte sammandragningarna fortsatte ungefär som hemma. Men så, mitt i allt, lite efter 17 så ökade trycket hastigt på. Det blev intensivare och jag hann i princip bara säga att jag ville ligga på sidan och skrika ut att ”HÅLL EMOT – NU HÄNDER DET” och sedan exploderade hon ut med vattenavgången. Alltså hon skjutsades bokstavligen ut som i en vattenrutschkana. Jag krystade inte ens. Vi var nog alla i rummet lika chokade över hur galet snabbt det gick. Just själva öppningsskedet tog i vanlig ordning brännande ont men mycket el någon långvarig smärta var det ju knappast tal om. Sen kom ju det som jag nästan tycker är värst. Timmen efter när moderkakan och alla rester ska ut. Det blev ett jäkla tryckande och klämmande på magen vilket både kändes obehagligt, gjorde mig illamående och gjorde ont. Vet inte hur många sköterskor som var där och klämde. (Skiftesbyte). Jag förlorade mer blod än vad som ”rekommenderas” och blev proppad med olika läkemedel för att täppa till. Jag kände mig inte påverkad av blodförlusten men jag fick frossa och lite okontrollerade skakningar på kvällskvisten.  Vi stannade kvar på förlossningen över natten istället för att rulla över till bb. Daja kunde äntligen duscha, han kom ju direkt från träningen i träningskläder. Lillan var supergosig och snuttade vid bröstet mest hela tiden. Natten gick bra. Daja sov kvar och det var väl egentligen fram till 03 som jag tyckte det blev lite väl mycket vaket och knorr så fort vi försökte lägga över henne i vagnen. Men mellan 3 och 6 sov vi allihopa och samlade energi. På morgonen gick vi över till bb och stannade över lunch – mest för att läkarna ville hålla koll på mig och mina värden. Helt onödigt tyckte jag som kände att jag mådde bra, inte var snurrig eller hade ont någon stans. Är ju så otroligt tråkigt på bb och bara en massa väntande. Dålig mat och inget att göra – förutom att sniffa på och gosa med sin ögonsten förstås. Läkarkollen gick bra och vi blev godkända båda två. Vid 14.30 åkte vi hem och de var två väldigt nyfikna och intresserade brorsor som tog emot oss.

Äntligen lustgas! Sköterskan som skulle hämta munstycket till lustgasen fastnade i telefon. Då tryckte vi röd knapp kan jag meddela. Vilken lättnad när de ökade till maxeffekt! Då pallade jag t.o.m. att bjuda på ett leende.

Nykläckt gosmus!

Hud mot hud är viktigt. Pappsen ställer upp medan sköterskorna stoppar mitt blodflöde. Daja blev uppringd direkt efter träningen och fick strunta i dusch och ombyte, det var liksom lite brådis att åka mot förlossningen!

Hade nästan glömt bort hur mycket bebisar sover. Ja i princip hela tiden. När hon är vaken är det mest mjölk som gäller och gulligt knorrande och knarrande.

Så himla glad över alla kläder vi fått ärva. Har fortfarande inte köpt ett plagg! Men måste på stan och hitta en liten solhatt till henne dock, stl 42-44 som vi har hemma är alldeles för stora.

Midsommarfin och 1,5 vecka gammal. Här måste jag säga att kameran läger på lite, haha!

Gossigaste fötterna någonsin med spretiga tår som jag har svårt att låta bli när hon myser i knät! 

Nu kanske ni är nyfikna på namnet?

Håll i er, vår lilltös ska heta: Winter Ellen Safira Sjölund. Mellannamnen är släktnamn från varsin sida. Fint va? Hon vägde förresten hela chockerande 4260 g (!!) och mätte 52 cm. Hon var precis på gränsen till ”för stor” i förhållande till ankomsttiden (2 dagar före beräknat datum) men blodsockermätningarna var fina så det fanns ingen anledning att ge någon ersättning. Tycker inte alls hon känns tjock eller stor men det beror väl på vad man jämför med. Kanske åt jag liiite för mycket godsaker på slutet ändå?! Walentin däremot kändes som en stor tung jätte när vi väl kom hem! Minns att jag tyckte Wilton också hade gått upp typ flera kg under det dygnet vi var på förlossningen med Walentin.

Första två veckorna hemma har varit supermysiga. Jag mår bra, har inte haft ont. Men var såklart lite ostabil i bäckenet och svag i magen första veckan. Var lite chockad över den väldigt stora magen som var kvar efter förlossningen men nu efter två veckor har mycket (men absolut långt ifrån allt) försvunnit. Kom snabbt igång med korta promenader, knipövningar och träning för de allra innersta magmusklerna och märker redan en stabilare skillnad. Nu är jag uppe i en timmes promenader, även om de inte är så raska. Lillan är otroligt mysig och snuttar mer än gärna vid bröstet. Amningsskydd använde jag flitigt första veckan då det skar som tusen knivar när hon sög tag! Men också skönt att amningen funkar. Den är ju så mysig och nu gör den knappt ont mer. Himla praktiskt att alltid ha mat med sig, mindre praktiskt när hon vill äta med 30 minuters mellanrum….då är det ju bara jag som duger. Jag hör också till skaran som får en viktminsknings-skjuts av amning. Tänk att det för vissa är tvärtom, orättvist det där! Gossarna är som sagt väldigt gulliga och intresserade av sin syster och hämtar gossedjur åt henne, pussar och klappar på henne så fort de får chansen. Mina föräldrar åkte hem till Åland i torsdags och Dajas midsommarledighet är slut. Nu börjar alltså den riktiga prövningen som trebarnsföräldrar…huuuur ska det gå?? Det får bli nästa uppdatering det.

Er tur! Har ni tankar, erfarenheter eller tips att dela med er av så kör – jättekul för mig att läsa!

 

Annonser