Vår lilla gosmus har passerat 2 månader! Och SOM hon växer. En riktigt rultig och gossig tjej har hon blivit med sina 5670 g och 58,5 cm. Följer sina egna kurvor riktigt fint. (Lättare än vad pojkarna var i samma ålder, trots att hon var störst av alla vid födseln).

Hon ser ofta lite bekymrad ut när hon sover vår lilla citron. 🙂

Som ni kanske minns  från senast så var Winter en liten exemplarisk prinsessa första två veckorna. Sedan hände det något. Hon blev skrikig. Ja nästan så att vi misstänkte kolik, men det var aldrig ens i närheten av den intensiteten och längden som krävs för det. Men riktigt jobbigt ändå med ett barn som ”aldrig” är nöjd, förutom när hon får bröstet eller får vara och sova i famnen. Efter en vecka fick vi hjälp, i form av magdroppar och miniform som ska slå hål på luften i magen så att den lättare kommer ut. Det har faktiskt fungerat. Inte till 100 % men tillräckligt mycket. Efter vecka 6 tyckte jag det vände till det bättre på riktigt och sedan hon passerade 8 veckor så måste jag säga att hon knappt skriker längre på dagarna – bara hon får vara i famnen, hos nån av oss. Hon vill inte bli lämnad själv om vi säger som så, knappt ens i samma rum.

Hon hade också hemska hormonkvisslor i ansiktet under två veckor när hon var runt 1 månad gammal. Dem fick vi bukt på med fuktgivande kortisonkräm. Sen dök vattkopporna upp. Suck. Pojkarna fick vattkoppor (från topp till tå) efter varandra så det var väl oundvikligt. Winter fick en lindrigare variant, med ett tiotal koppor på huvudet/ansiktet. Hon besvärades inte nämnvärt av dem, fick inte heller feber – vad vi märkte. Å andra sidan kan vi ha missat det under den här galet varma och svettiga sommaren. Nu återstår torra sårskorpor/ärr så snart är det över. Såg tendenser till torr hy och kvisslor i ansiktet igen efter kopporna så det kan vara att hon var känslig mot något jag åt, men idag är huden mjuk och fin. Himla skönt!

Så himla rultig och gullig. Man blir ju alltid sugen på att väcka barn när de sover bara för att de är så himla söta..samtidigt som man hoppas att de ska sova riktigt länge och gott och vakna på bra humör. Den här donnan sover allra bäst med fötterna upp i vädret, så en kudde under benen kör jag ofta med.

Vi har i 7 veckor försökt få henne att digga nappen, men icke. Vi ger inte upp, för jag tror den skulle vara ett underbart komplement. Tar hon den, så är det motvilligt, när hon är trött, och ganska snart åker den ut. Vi har provat olika modeller och ställningar och situationer. Trixat med att smeka kinden samtidigt, klappa på nappen, trycka upp den mot gommen osv. Tar gärna emot andra tips?

På café. Inte alls lika nöjd i vagnen som vi minns att pojkarna var men så länge hon får vara i famnen så är hon tyst och glad så det gör liksom inte så mycket.

Amningen går som en dans. Det har den gjort med alla barn och det är jag väldigt tacksam för. Jag verkar ha lagom med mjölk (eller grädde!?) och läcker aldrig ens en droppe. Men det är ett ganska ryckigt och slafsande till amning. Snabbt går det också så jag ammar ofta. Nätterna går också fantastiskt bra. Hon somnar mellan 22-24 och sover ibland genom hela natten utan att äta och en ”sämre” natt knorrar hon efter mat 3 gånger (men oftast bara en gång). Liggammar aldrig, sitter upp i sängen och ammar ganska snabbt, låter henne somna på bröstet och sedan lägger jag ner henne i nästet bredvid mig. Det händer ju att vi båda somnar när hon ligger på bröstet och vaknar flera timmar senare…. Men som sagt, sköna nätter utan skrik. Mamma nöjd, bebis nöjd. Men vi har ju verkligen längtat efter svalare nätter såklart och nu är de ju äntligen här! Extra mysigt med en gulleklump som värmer på bröstet då. Älskar at dra täcket över oss båda och bara gosa en stund.

På dagarna är det sisodär med sömnen. Om hon sover 3 x 30 minuter på hela dagen får jag vara nöjd. Ibland sover hon såklart nån timme i sträck. Ju äldre hon blir desto mer vakentid. Nöjdast är hon, alltså sover längst och bäst när vi promenerar med vagnen med babyskyddet ikopplat (men vagnen ska helst rulla!). Babysittern är ett skönt alternativ till famnen när man behöver händerna fria men hon är inte lika nöjd i den som killarna har varit, än iaf. (Babybjörnen använder vi mer och mer). Hon är trots allt bara drygt två månader än, glömmer lätt det.

Älskar när hon bjussar på leenden, men de är svåra att hinna fånga på bild!

Orken och tålamodet går i vågor, helt klart en utmaning när man har flera att passa och underhålla. För det ska erkännas – att den klassiska – ”jag räcker inte till” känslan infinner sig varenda eviga dag. Speciellt om jag är ensam med alla tre, vilket händer flera dagar i veckan. Ett exempel; Wilton vill pussla med mig. Jag svarar att vi kan försöka. Vi börjar pussla, det går bra i ca 2 minuter. Tills Walentin kommer och sopar ner alla bitar på golvet. Wilton blir sur, jag blir sur. Winter börjar skrika hysteriskt. Är bara nöjd i famnen. Vi får avbryta. Alla är missnöjda.  Ett till exempel; Wilton vill bygga lego med mig. Jag tar med mig Winter in till barnrummet, låter henne ligga bredvid. Walentin kommer in och vill vara med. Wilton vill inte låta honom vara med. Pojkarna skriker på varandra. Jag blir tokig och går därifrån, känner att det fanimej är hopplöst! Eller den här; jag lagar mat. Winter halvsover i babysittern. Ungarna vill hjälpa till med matlagningen. Jag känner att det inte alls fungerar (litet kök, ingen yta, varma plattor, de trängs i benen på mig, klockan tickar osv osv). De får grönsaksstavar att gnaga på istället. Blir mätta på dem och äter knappt nån middag. Vill sen ha en macka 20 minuter senare, jag säger nej och alla är sura. PUUUUUH! Känner ni igen er?

Våra barn får se mycket på TV och padda – för att vardagen måste rulla. (Men de sitter ändå inte länge i sträck, de har ju myror i brallan). Man orkar inte med konflikter och bråk dagarna i ända. En annan skillnad från att vara tvåbarnsförälder är avsaknaden av egentid. Vi tar kvällarna som exempel. Vi har lagt killarna samtidigt i ett år ungefär. Daniel och jag tog varannan kväll, vilket var superskönt för då visste man att varannan kväll fick man egentid från 19, eller partid från senast 20. Nu när man har tre så fortsätter passandet dygnet runt. Det jobbiga tycker jag är att man aldrig vet hur mycket tid man har innan barnen vaknar. Man blir liksom på helspänn hela tiden och går in för att vara effektiv och snabb i allt man gör, för man vet ju aldrig när man blir avbruten igen.

Någonting som faktiskt ger energi och inte slukar den är ju de gulliga leendena som Winter äntligen börjat bjuda på! Vår lilla citron blir bara gladare och gladare och allt nöjdare. Så det ser ljust ut!