Min förlossningsberättelse

Jag var beräknad till den 16:e mars, dvs inkommande söndag och trodde hela tiden att jag skulle gå minst en vecka över tiden då jag känt mig så pigg, rörlig och inte haft en enda förvärk. Jag tränade på som vanligt i söndags och hade en fullspäckad dag i måndags med lite jobb, lunch på stan, fika hos en kompis, profylaxkurs, tid hos barnmorskan och så en utemiddag på det. Gick lätt som en plätt, jag hade också träning inbokat för tisdag morgon. Men.

Efter 1,5 timmes sömn vaknade jag dock på måndag natt vid 2 och kände mig illamående. Dessutom hade jag ont i magen. Någonting var på gång. Det som följde efter det var 7,5 timme av täta och intensiva värkar varvat med magtömningar. Fick inte behålla något av det lilla jag försökte sätta i mig i energiväg. Kände mig väldigt matt, dåsig och fruktansvärt less på värkarna framåt morgonen, jag hann aldrig somna mellan dem och klarade inte av att ligga ner när de väl kom utan fick vanka av och an i lägenheten och försöka andas mig igenom dem. Värmande vetekudde och varm dusch hjälpte lite grann, men inte så mycket.

Vid 9.30 tog vi beslutet att åka in till förlossningen för en check up, men fortfarande beredda på att kanske få åka hem igen efteråt – jag väntade ju på att sammandragningarna skulle sätta igång (som jag trodde skulle kännas annorlunda mot de molande och kraftiga ”mensvärkarna” jag hade) och att vattnet skulle gå.

Väl inne vid 10 på morgonen var jag öppen 4-5 cm och fick höra att jag ”kämpat på väldigt bra där hemma”. Här var vi ju redan igång! Kändes en aning snopet men också väldigt skönt, att vi fick plats (det var nästan fullt) och att vi skulle slippa åka hem. Där och då slog det oss att nästa gång vi är hemma har vi sällskap av vår son. Jag välkomnade och vinkade in epidural (ryggmärgsbedövning) och försökte bli kompis med lustgasen som jag mest tyckte ”smakade” plast och gjorde mig vimsig. De närmaste timmarna kändes som en piece of cake i jämförelse med timmarna hemma och jag försökte vila och fick i mig lite vatten och ett glas nyponsoppa. Bättre än inget.

Ganska snart kände jag dock att epiduralen inte riktigt gjorde jobbet längre, jag fick kraftiga –  hulkande värkar och ropade in barnmorskorna (som var väldigt gulliga, lugna, peppande, unga och bra). Jag hann knappt reflektera över ställningar att föda i (och att byta ställning fanns det inte tid till under förloppet) utan vi siktade på sängen med benen i upprätt läge. Sen var det ”bara” att krysta för kung och fosterland och jag försökte verkligen att tänka på andningen som mer eller mindre skedde genom  lustgasen, det kändes tryggast på något sätt. Jag skulle ljuga om jag skrev att det inte gjorde sjukt jäkla ont mellan varven. Kändes bokstavligen som att Muffe var on fire. Kraften som kroppen själv hjälper till med är helt otrolig, det är bara att hänga med och samarbeta vare sig man vill eller inte, för visst låg jag mest och önskade att det skulle vara över någon gång! Och det var det ju, relativt snabbt ändå.

Vilken lycka när vår lilla kille väl låg på bröstet kl.14.37, gråtandes, helt perfekt och underbar. Men smärtan slutar ju inte där. Moderkakan och diverse andra blodiga rester ska ut och underlivet ska undersökas och kanske sys vilket man så klart inte är så sugen på i det väldigt ömma och känsliga läget. Mörbultad är nog mitt bästa beskrivande ord för hur det kändes för mig efteråt. Jag var dessutom yr, skakig, kall och alldeles matt efteråt eftersom jag hade jobbat på utan någon bränsle eller sömn i kroppen. Lycklig och tacksam för att vi fick en frisk son var jag däremot och för att det gick så fort som 4,5 h på plats. Det smakade gott med grattisfikat efteråt vill jag lova!

Men jäklar vad ont jag hade och fortfarande har, det är ingen enkel match att vare sig gå, ligga, sitta eller förflytta sig efter en förlossning. Tur att Daja var med och kunde assistera mig hela tiden och hjälpa mig att lyfta vår lilla gosse till och från min famn. Han var för övrigt ett väldigt bra stöd under förlossningen, kände sig lite hjälplös mellan varven och var ganska glad att det var två barnmorskor och en studerande med oss där inne. Jag tycker han skötte sig utmärkt, han baddade pannan, gav mig mig vatten och påminde mig om andningen. Jag tappade ganska mycket blod under förlossningen och det tyckte han var lite stressande. När jag dessutom skrek rakt ut i lustgasmasken under de jobbigaste krystningarna ville han mest byta plats med mig… När han väl klippt navelsträngen och fått hålla lillen bröst mot bröst kunde han också andas ut. De närmaste timmarna låg fokus på att få upp temperaturen en grad på gossen och det lyckades vi tillslut med genom att lägga honom i en värmesäng.

Vi stannade kvar på BB över natten och åkte hem efter lunch på onsdagen, mest för att amningen fungerade och alla frågor och funderingar redan var besvarade.  Vi ville hem och känna på det hela hemifrån och det kändes tryggt då vi bor väldigt nära och hade återbesök redan dagen efter. Kattornas mottagande av vår lilla krabat var väldigt nyfiken och försiktig. Vi försökte stänga sovrumsdörrarna till natten men Kokos krafsade snabbt upp skjutdörrarna och de lade sig båda två nyfiket i fotändan och spanade in sin nya kompis som låg mellan oss i sängen i ett babynest. På natten höll de sig undan och sov på golvet och i spjälsängen.  Jag är inte orolig längre för att de ska skada bebisen i misstag men vi håller ett vakande öga på dem alla tre hela tiden ändå. Planen är att kattorna inte ska känna sig bortglömda, våra innekattor kräver ganska mycket uppmärksamhet och det vill vi ge dem.

Just nu myser vi på här hemma och försöker lära känna vår nya familjemedlem och skapa samt hitta lite rutiner. Vi ser också fram emot alla ivriga besökare som är på väg hit och att få ta långa vårpromenader i solen med vagnen när kroppen väl tillåter det.

Här har vi honom, vår fina lilla prins:

♡ Wilton Nandor Alonzo Sjölund ♡

DSC_0580

53 cm och 3710 g ren kärlek!

www.ensmaksak.com

Världens finaste. Svårt att slita blicken från honom. Överöser honom dessutom med pussar och kramar dagarna i ända 🙂

DSC_0613

Vår första tur med vagnen, på väg mot BB för en check up. Underbart med lite frisk luft och torsdagssol! Dock både vingligt, ömt och stapplande för mig och framförallt fick jag puls av minsta lilla backe. Så jag har mest hållit mig hemma i sängen och vilat.

Fortsättning följer längre fram…

18 svar to “Min förlossningsberättelse”

  1. Malin 14 mars, 2014 den 13:55 #

    Sååå fin! Jag blir riktigt gråtfärdig =) Många kramar!!!

    • Johanna 14 mars, 2014 den 14:01 #

      Eller hur, vår myskille. En riktig liten groda 🙂

  2. Ami Le Bell-Rönnlöf 14 mars, 2014 den 16:45 #

    Stort grattis till er alla Johanna!
    Vilken fin liten Prins ni fått och vad duktig du var! Småkusinerna hälsar,
    Kram: Ami, Petter, Casimir, Casper och Chiara

    • Johanna 14 mars, 2014 den 20:50 #

      Åh tack Ami, vad roligt att höra från er! Hälsa tillbaka till alla från oss 🙂

  3. Elin 14 mars, 2014 den 17:07 #

    Vilken ljuvlig liten kille, och världens finaste mamma har han 🙂

  4. Melina 15 mars, 2014 den 02:47 #

    STORT grattis! Duktiga ni ❤

    • Johanna 15 mars, 2014 den 16:58 #

      Tack, känns skönt att det gick så bra! 🙂

  5. Malin 15 mars, 2014 den 10:41 #

    Galet duktigt gjort, imponerad (vilket jag blir av alla som föder barn iofs haha). Men det går ju inte att sätta sig in i när man själv inte varit med om det. I alla fall, han är så fin Johanna och jag hoppas jag snart får möjlighet att svänga förbi er och själv klämma lite på honom 🙂

    • Johanna 15 mars, 2014 den 16:56 #

      Men eller hur, respekt till alla som föder barn, det är ingen lek 🙂 Ja, vi får se till att ses snart, kram!

  6. Carina 17 mars, 2014 den 15:15 #

    Åh vad fin han är! Men nästan lite läskigt att läsa din förlossningsberättelse då den är så galet lik min egen! Vår lilla Walter kom i onsdags kl 14.39 och vägde 3720 gram. Väldigt lik Wilton är han också. Jag är också lite mör men fasligt lycklig ❤ Lycka till och njuuut!

    • Johanna 17 mars, 2014 den 16:41 #

      Tack fina du, detsamma till er! Näe, är det sant?? Verkligen läskigt likt 🙂

  7. Linnéa 18 mars, 2014 den 19:42 #

    Ögonen tåras!<3

  8. Maria 18 mars, 2014 den 19:54 #

    Välkommen till världen söta lilla Wilton💙 Det märkliga är att denna obeskrivliga smärta snabbt bleknar, och tur är väl det:) Kram!

  9. Magga 27 mars, 2014 den 20:52 #

    ojoj.. Jag är i vecka 9+1 idag och sitter här och störtgråter åt din fina förlossningsberättelse.. Just precis sådär ska det gärna få vara! 🙂
    Hoppas verkligen det är min tur om 7 månader, vår förra bebis kom ut alldeles för tidigt (19+5) och den förlossningen var allt annat än trevlig..

    • Johanna 27 mars, 2014 den 20:58 #

      Åh, hoppas du får ha en lång och härlig graviditet den här gången och att förlossningen går lite lättare, jag håller tummarna för dig! 🙂 Med facit i hand så känns det som att jag hade en ”enkel” och ganska lättsam graviditet och förlossningen gick ju ganska snabbt och smidigt utan komplikationer när jag väl kom in. Men jag har ju inget att jämföra med heller. Om vi har turen att få ett syskon längre fram så kan man ju jämföra lite mer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: