Det är dags för nästa! Idag tänkte jag avslöja att vi väntar vårt andra barn till slutet av januari 2016. Jag är alltså i vecka 16-17 nu och magen växer på i rasande takt. Faktum är att det syntes redan i vecka 5 så även den här gången fick familj och vänner veta hemligheten tidigt…

Okej, det blev visst långläsning idag, enjoy!

På bilden är jag i vecka 13, magen har redan länge varit svår att dölja. Men så orkade jag inte heller gå och dra in magen och försöka täcka den i säckiga kläder…

Vi har hela tiden haft en förhoppning om att skaffa ett ganska tätt syskon till vår Wilton. Om allt går enligt planerna kommer det skilja knappt 2 år mellan syskonen, precis som vi hoppades. Men jag ska erkänna att jag hann bli lite fundersam på hur och när den här graviditeten skulle kunna bli till. Jag ammar fortfarande Wilton (han äter inte men använder mig som ”levande napp” morgon och kväll…) och fick aldrig tillbaka min mens – vilket inte ökar oddsen för att bli gravid direkt.

Våran plan var att jag skulle sluta med minipiller i januari och under våren börja med Natural Cycles (- ett hormonfritt sätt att hålla koll på sin cykel och ägglossning genom att mäta temperaturen under tungan varje morgon och införa data i en app på telefonen som håller koll på allt och informerar dig om hur det ligger till). Kruxet med denna metod för mig var att jag inte kunde ge den datumet på min senaste mens (den var ju 1,5 år gammal) och då tog det mer än två månader för NC att komma underfund med min cykel. Varje dag innehöll mer eller mindre meddelandet ”du är ej fertil” eller ”vi hittar inte din ägglossning”. Ganska tradiga besked när man vill kunna bli gravid. Men så en vacker dag i maj (jag började trappa ner amningen under april) kom meddelandet ”grattis, vi har hittat din ägglossning, du hade den för två veckor sedan”. Ganska snart kom nästa meddelande ”ta ett graviditetstest” och jag tänkte – den måste skämta med mig? Jag kan omöjligt vara gravid. Ingen mens och fortfarande ammade jag många gånger per dag. Men samtidigt var magen svullen och hyn dålig så efter några dagar tog jag ett test och visst var det positivt! Vilken chock och lycka på samma gång. Jag som hunnit tänka tankarna att det här kunde bli en låååångdragen process, ingen kunde ju säga när min mens behagade komma tillbaka och när jag väl började googla så insåg jag att det kunde ta månader. Och den där nertrappningen av amningen gick ju sådär. Men men, det som hände var väl att mensen var på väg tillbaka men att jag hann bli gravid precis före den kom.

Kalaskulan i vecka 16. Mycket större den här graviditeten.

Så hur har den här första trimestern varit då? Jo, ganska behaglig ändå. Jag har varit smygillamående hela tiden men inte på samma sätt som förra gången. Aptiten har väl varit sådär förstås, men så brukar det bli under somrarna för mig. Cravings har främst varit bröd, nektariner, jordgubbar, grädde, mjölk och juice och så lite söt- och saltsug förstås. (Vågen visar +4 kg i slutet på vecka 16). Tröttheten har varit förlamande mellan varven men Wilton sover allt bättre nätter och vaknar oftast bara en gång innan han och sambon stiger upp runt 7. Jag brukar få dra mig till 9 så jag har ju chans till okej vila ändå. Min hy har däremot kraschat rejält men sakta men säkert hoppas jag det börjar gå åt rätt håll. Det var samma visa förra gången så bara att hålla ut tills det där ”gravidglowet” hittar även till mig.

Magen är större än sist och under första ultraljudet såg allt riktigt bra ut. KUB-testet visade låga odds på kromosomavvikelser. Nu väntar vi med spänning på nästa ultraljud i september då vi borde få veta könet på den lilla. Jag tror på en tjej – men den gissningen var fel förra gången så min magkänsla verkar ju inte stämma. Vi blir lika glada för tjej som för kille, förstås. De har ju sina fördelar oavsett. Viktigaste är en frisk bebis, klyschigt kanske men också alldeles sant.

Träningen har denna sommar mest bestått av barnvagnspromenader, ganska jobbigt det också -speciellt i terräng. Men tanken är att hitta till gymmet 1-2 dagar i veckan framöver, framförallt för att stärka upp hållningen och jobba på lite mer flås. Enkel hemmaträning för armar, core och rumpa försöker jag få till varannan var tredje dag beroende på ork och lust. Jag kommer också börja jobba lite mer igen vilket brukar kännas i speciellt fötter och ben efter passens slut. (Jag står ju upp och jobbar hela dagarna med bakning).

Ska ge er uppdatering på Wilton också, han blir 1,5 år i september och är en riktig busunge. Vild, pigg, nyfiken och alert. Dammsugaren (alltså våran) och bilar är favoritleksakerna just nu och man märker mer och mer att han vill bygga och stapla saker. Han är inte ett dugg intresserad av att sitta stilla eller i famnen (förutom kortare mysstunder när han kryper upp i famnen och vill läsa bok). Ibland har han inte ens ro att sitta ner och äta, helst vill han springa runt med maten och helst har han alltid något att knapra på, så aptiten är det inget fel på.

Vi försöker hänga mycket i parker eller lekland för att gossen ska få göra av med lite energi.

Men han är också inne i en gnällig och otålig period (allt ska hända NYSS) som matchar ganska illa med mina gravidhormoner och bristande stubin. Han älskar att klättra upp överallt (som i bokhyllan, på köksbordet eller på fönsterbräden) dra ut alla lådor och skåp han får tag i (samt dess innehåll) och så har han en liten låsning på dörrar och handtag, vill rycka och dra i dem. Det är väl det som känns lite betungande – att han just hakar upp sig på saker han inte får göra och inte alls lyssnar till ”nej”. Speciellt när det handlar om säkerhet. Det är samma visa 100 gånger om dagen känns det som – men det är ju inte hans fel utan snarare vårt. Vi kunde ju barnsäkra bättre och istället för att bli irriterade försöka avleda honom till rolig lek och annan aktivitet. Men man lär sig ju varje dag och alla dessa faser behöver väl genomgås. Snart börjar han dock på förskolan och vi hoppas att han ska få utlopp för all sin energi där och bli överöst med härlig stimulans.

I övrigt har han massor av tänder (dreglar konstant), babblar mycket på sitt eget språk men snappar också upp nya ord hela tiden, verkar förstå det mesta vi säger (förutom nej då) och är inte det minsta blyg, han gillar alla vilket bara är härligt. Han är verkligen rackarns söt och gosig också, vår lilla prins och bjuder oss på skratt och mysiga stunder varje dag. Och han har äntligen lärt sig att paja (stryka) kattorna försiktigt. De har sina moments tillsammans.

Det var nog allt för nu. Nästa gång kanske jag avslöjar könet på lillen i magen och kan berätta lite om hur inskolningen på förskolan har gått. Kanske har jag lyckats sluta amma Wilton också, det gör ju nämligen ganska ont just nu med alla hans tänder… En uppdatering från 1,5 års-kontrollen har jag förhoppningsvis också att bjuda på 🙂

Någon mer därute som är gravid eller har små kids? Igenkänning? Dela med er några rader vetja, det är så kul att läsa!