Hur känns det nu då?

Den frågan har jag svarat på många gånger de senaste veckorna. Det känns ju så klart helt fantastiskt att vara mamma! Han är så mysig vår lilla gosse. Precis som många säger så flyger tiden fram i rekordfart och det är inte helt lätt att få mycket annat gjort under dagarna än att vara just mamma. Jag hattar och pusslar lite här och där för att få ihop det, man blir ju avbruten hela tiden, men som tur  är trivs jag med fullsmockat schema och är lite av en expert på att ha många bollar i liften samtidigt. ”Passa på att sova när han sover” – har jag inte gjort mer än en gång under den här första månaden för om jag gjorde det skulle jag ju inte ha någon egentid alls om dagarna (när Daja tränar). Jag pillar med recept, bloggar och jobbar på i den takt det går med receptutveckling. För att inte tala om hur mycket jag tvättar hela tiden! (Det är mycket handdukar och kläder som blir nerkissade…). Min huvuduppgift just nu är ju ändå att ta hand om Wilton, mysa, gosa, mata, byta blöjor och ta ut honom på friska promenader.

Nätterna börjar gå bättre men nog är vi två trötta och slitna småbarnsföräldrar alltid. Som tur är känner jag mig inte trött om dagarna, bara som en zombie när det ska nattmatas… Lite extra ledsen och skrikig är han faktiskt nattetid och verkar ha svårt att somna. I början var vi uppe till halv fyra vissa nätter innan han somnade, numera brukar vi alla sova runt två, ibland redan vid tolv – vilket känns som rena rama lyxen. Ammar gör jag förstås var tredje timme ungefär, så någon skönhetssömn talar vi ju inte om.

Kroppen börjar återhämta sig riktigt bra nu och det är jag lättad över. Smärtan i nedre delen av kroppen som var värst under första veckan blev sakta allt  bättre under den andra veckan men då började i stället amningen göra förbaskat ont. Spända, hårda och stora bröst i kombination med otroligt känsliga och ömmande bröstvårtor gjorde det aningens svårt att njuta av den mysiga stunden som amningen faktisk är just nu när allt känns lite bättre. Det är faktiskt märkligt hur lite det pratas om tiden efter förlossningen och hur påfrestande den kan vara för kroppen. Håller ni inte med, mammor? Som tur är har jag varit helt fri från babyblues och känslosamma humörsvängningar iaf.

Sakta men säkert börjar degmagen dra ihop sig men efter förlossningen var magen fortfarande väldigt stor och putig. Korta promenader blev sakta men säkert allt längre, nu försöker vi komma ut i friska luften 5-7 dagar i veckan, gärna på en timmes promenad, det gör oss båda gott! Vagnen trivs vi för övrigt mycket bra med! Köpte en maggördel på apoteket för att få lite stöd för rygg och mage när jag ute och går. Speciellt ryggen kändes nämligen riktigt svag efter förlossningen och ömmade en del.

Har precis laddat ner appen ”mamma mage” för att få hjälp och inspiration med magträningen. Har förstått att det är viktigt att träna coren korrekt efter förlossningen för att inte förvärra och förlänga läkningen. Har också beställt hem boken Träning för nyblivna mammor av Olga Rönnberg för att få hjälp med att träna rätt. Gymmet får allt vänta tills efterkontrollen är gjord hos vår barnmorska. Även om kroppen känns ganska återhämtad så är den inte det på insidan förrän månader efteråt så det gäller allt att skynda långsamt. De där tre sista kilona ramlar nog av till sist. Tålamod! 🙂

Inte ens en vecka gammal. Var inte helt lätt att knäppa en bild där alla tre såg representabla ut för tidningarna på Åland….

På pappas mage ligger vår lilla groda varje kväll och myser i favoritposen. Byxorna är visst uppdragna ända till armhålan 🙂

Den här lilla killen växer så det knakar. Kinderna blir bara rundare och gosigare för varje dag. Wilton är en liten kopia av sin far och har hans öron, haka och näsa men mina läppar 🙂 Ska bli så kul att se honom utvecklas!

Besök har vi haft, närmsta familjen har varit här och myst med oss. Här är Wilton med min bror.

Och nu väntar en ström av kompisbesök under de närmsta månaderna, jippi!