Mammalivet

Jag fick ett önskemål tidigare om att skriva ner mina tankar kring att bilda familj och hur mammalivet och familjelivet har känts sedan vi blev föräldrar. Det är ett riktigt bra önskemål och förmodligen kul för mig att läsa senare i livet. Here we go!

IMG_3271

Daniel och jag blev ett par i början av 2007 och när barn kom på tal konstaterade vi ganska snabbt att han ville ha barn lite tidigare än mig. Kanske för att hans föräldrar var unga när de fick barn och för att det är vanligt i fotbollsvärlden med unga föräldrar – åtminstone upplever jag det så. Jag har alltid älskat barn men också alltid känt att jag ville ”leva, resa och vara fri” innan familjelivet skulle få ta plats. Jag har således alltid sagt att barn kan vi fundera på när jag passerat 28 år. När den dagen närmade sig (2:a sept 2013) skojade Daniel och sa att nu var det minsann dags att börja tuta och köra. Vi var dock överens om att framtiden behövde kännas trygg och stabil och eftersom Daniels fotbollskontrakt med Djurgården skulle löpa ut i slutet av året bestämde vi oss för att vänta tills ett nytt kontrakt var påskrivet. När det blev klart att vi skulle flytta till Linköping ville jag först hitta mig ett jobb och dessutom hinna jobba in mig några månader innan vi började försöka bilda familj. Precis så blev det. Alla år med p-piller var över och ska jag vara helt ärlig var jag lite osäker på vilken påverkan pillren skulle ha på situationen. Skulle 11 års ”knaprande” sakta ner eller skynda på processen? På tredje försöket plussade vi i alla fall med hjälp av ägglossningsstickor. Men apotekets gravidtest visade ett mycket luddigt reslutat och jag minns att jag tänkte ”men hur svårt ska det vara att bli gravid egentligen?”. Och då gick det ändå fort för oss! Eftersom mensen trots allt var sen köpte vi ett nytt gravidtest (Clear Blue) med tydligare displayresultat och veckoindikator och visst var det positivt. Jag var gravid i vecka 2-3. Hurra, det kändes overkligt men underbart – mitt i sommaren!

IMG_3267

Graviditeten kan ni läsa om i mina tidigare inlägg men nu, 8 månader senare så kan jag fortfarande inte alltid fatta att jag varit gravid, att jag haft en bebis i magen. (Min graviditet var i det stora hela så ”enkel” – utan foglossningar, värk eller smärta som många tvingas uthärda).  Än mindre förstå att jag är mamma. Att vi är en familj. Att vi har barn! Men det börjar sjunka in allt mer. Det är förstås det bästa som har hänt oss. Vi har världens finaste lilla prins som vi älskar över allt annat. Plötsligt förstår man meningen med livet och ytligheter prioriteras inte på samma sätt. Ni som har barn förstår nog vad jag menar.

IMG_3393

Livet som mamma är underbart och precis lika härligt och mysigt som jag hoppades att det skulle vara. Mellan varven är det förstås också precis lika tufft och påfrestande som jag trodde det skulle vara. Speciellt nu när han tar sig fram i raketfart på golvet och hela tiden behöver uppsikt. Det är full fart framåt med andra ord och vi skenar efter. Han vill aktiveras och ha uppmärksamhet mest hela tiden. Jag finner inga ord för hur tacksam jag är över att vi inte fått ett barn med kolik – då jag har jordens sämsta tålamod, saknar helt enkelt stubin och tycker gråt är ganska påfrestande att lyssna på.

I slutet av graviditeten var jag lite orolig för om vi hade ”läst på” alldeles för lite. Vad visste vi om att vara föräldrar? Ingenting – kändes det som. En känsla av panik infann sig. Men redan några timmar efter förlossningen ville jag åka hem. Jag kände mig redo och var inte det minsta orolig. Vi resonerade som så att det bara var att googla fram svar, ringa BVC eller vänner med barn och fråga om råd när problemen väl dök upp. (Och det har fungerat utmärkt). Första gången man gör något är alltid lite nervöst men med barn så blir man ganska snabbt proffs. Proffs på att vara mamma till sitt eget barn. Proffs på att ta hand om sitt eget barn. Man övar ju snabbt upp färdigheterna eftersom man aldrig tar en paus från sin nya roll.

IMG_3297

Jag har alltid haft lite myror i brallan – haft svårt för att ”göra ingenting”. Därför passar mammalivet mig ganska bra eftersom man även har sitt barn att tänka på och prioritera. De första fyra månaderna rusade tiden bokstavligt talat fram. Jag jobbade också en del hemifrån med receptutveckling vilket satte prov på effektivitet och planering. Under femte månaden efter graviditeten hade jag passande nog ”sommarlov” och spenderade mycket tid på Åland. Jag hann ha tråkigt flera dagar och även om jag behövde det så fick det mig också att längta lite efter att återigen börja jobba, inte heltid utan lite grann. Den senaste tiden har jag hoppat in på jobbet och tagit bakpass lite nu och då. Kortare sådana på 3-6 timmar per gång vilket fungerar bra när Daniel har ledigt från jobbet. Utpumpad mjölk och bara några hundra meter till jobbet har gjord det smidigt och tryggt att lämna pojkarna själva. Jag trivs som allra bäst när schemat är ganska fullt och fyllt med olika aktiviteter. Jag blir lite rastlös av att bara vara hemma och passa Wilton, städa, laga mat och tvätta dagarna i ända. Träningen, att träffa kompisar och andra mammor samt att helt få gå in i bakningen på jobbet är något jag behöver. Något som gör mig till en bättre mamma när jag väl är hemma igen. Att ha en fotbollsspelande pappa till sitt barn räknar jag som en stor fördel. Trots att han inte ”kan” ta pappaledigt som alla andra har han mycket fritid och många timmar att spendera med Wilton varje dag. Det är vi glada för!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu förbereder vi för en flytt till Norrköping. Som några av er vet har Daniel skrivit på för IFK Norrköping med start från januari. Vi letar lägenhet/radhus för fullt i centrala Norrköping (tips mottages gärna!!) och för familjelivets skull känns det skönt att flytten går åt rätt håll – närmare Åland. Närmare våra familjer – även om det bara är 30 minuters skillnad från Linköping. Vi saknar förstås lyxen att ha den bästa avlastningen/barnpassningen nära – våra föräldrar och syskon. Jag kommer fortsätta att hoppa in på jobbet här i Linköping, det är trots allt nära att pendla hit. Flytten i sig känns både vemodig och spännande, vi har trivts så bra här och skaffat oss ett härligt umgänge. Men de finns så klart kvar på nära avstånd! Jag är dessutom positiv till förändringar och tycker att flytt, ny stad, ny lägenhet, nya kompisar och nya utmaningar mesta dels känns roligt. Det passar trots allt min föränderliga själ! Om jag har några läsare från Norrköping så hoppas jag ni vill tipsa oss om allt och inget som vi inte får missa!

Nu är det er tur, berätta gärna om era tankar kring ”mammalivet”.

Kram!

Annonser

3 svar to “Mammalivet”

  1. Carina 12 november, 2014 den 10:01 #

    Härligt! Det mesta visste jag ju iofs redan 🙂 Vi får ses när ni kommer till Norrköping sen. Jag labbar recept till Walter var och varannan dag nu och ungen äter allt man erbjuder utom pasta som han totalignorerar 🙂 Lycka till med bostadsletandet!

    • Johanna 13 november, 2014 den 00:30 #

      Kul att du labbar, jag är inne i en lat och bekväm period med burkmat (kött, fisk, fågel) just nu. Men den ska nog gå över snart. Frukt- och bärpuréer, samt grönsakspuréer gör jag dock själv…och hittills går allt in 🙂 Tack fina!

      • Carina 14 november, 2014 den 14:15 #

        Har du vågat testa att ge honom hela bitar då? Ugnsrostade rotfrukter i stavar (utan salt, med örtkryddor och olja), laxfilé i bitar och päron- och kiwiklyftor är favoriter här. Superenkelt =) Bara saneringen efter maten som tar lite tid haha!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: